Att vara Pokén00b – fortsättningen

Jag är sällan en n00b när det gäller någonting. Faktiskt så kan jag inte låta bli att fullständigt gräva ner mig i ett ämne när jag väl fattat tycke för det. Pokémon var precis ett sådant ämne. När det gällde den första generationen av Pokémon kunde jag i princip det mesta som kunde kunnas. Fråga mig!

När den första Pokémon-filmen kom till Sverige var jag som mest inne i det hela. Jag minns att jag tyckte att det var rätt häftigt med nya Pokémon men, tråkig som jag är, tyckte jag gott att det kunde ha räckt med de 151 som jag redan kände till. När Ash nådde Orange-öarna i animén hade jag redan fångat alla 150 och insett att spelet blev rätt tråkigt efter det och därför lämnat det bakom mig. När Gold och Silver väl trillade in hade jag totalt lagt Pokémon bakom mig. Jag försökte spela Gold på inrådan av Ande men jag gillade inte det alls. Det var ju ett helt annat spel! En massa grejer som jag inte visste hur man skulle lösa och nu skulle det dessutom bli svårare att utveckla vissa pokémon! Dessutom fanns det numera bäbis-varianter av flera av originalen. Skulle Pikachu inte längre vara ur-formen av Raichu? Och vad tusan är en Igglibuff för någonting?

Med undantag för att jag ibland sneglade över på animén och såg någon av de efterföljande långfilmerna (med Ande och Argelius) var pokémon ett minne blott.

Sedan jag började spela Diamond har jag just nu sett 115 Pokémon och fångat ett sextiotal av dem. Igår plockade jag min första shiny.

Livet leker!

Jönsson är fortfarande en Pokén00b och kommer att fortsätta att berätta för er om hur allt nytt är jobbigt inom den närmaste framtiden. Just nu frustreras han allra mest över det faktum att så få nya Pokémon utvecklas genom enkel levling och att de nästa alltid måste hålla i något speciellt objekt eller vara på något speciellt humör - På min tid räckte det att låta dem genomgå Elite Four om och om igen tills tummen blödde!

Publicerat av Jönsson

~ av Jönsson den juni 25, 2008.