Nobunaga Oda (eller Oda Nobunaga, beroende på om man skriver hans namn på det västerländska eller japanska sättet) var en japansk länsherre, en så kallad daimyō som levde i slutet av den period av japansk historia som brukar kallas Sengoku-perioden (som varade ungefär mellan år 1467 och 1568). Under denna tid fanns det förvisso en kejsare och en så kallad shogun som båda teoretiskt sett härskade över hela landet, men egentligen var varje provins i landet så gott som självständig, och de olika daimyō krigade gärna mot varandra för att ta över varandras provinser. I modern japansk populärkultur är Sengoku en populär period för skildringar av samurajer, ninjor och andra hjältemodiga våldsidkare, ibland kallas den till och med för den japanska motsvarigheten till vilda västern. Nobunaga var som sagt en av dessa daimyō, men han ville vara mycket mer än så. Hans ambition var att ena alla Japans småriken till en nation med militära medel, och tack vare sin intelligens och sina talanger i krigföring lyckades han nästan med det, innan han blev förrådd och blev tvungen att begå rituellt självmord (seppuku). Det blev i stället en av hans lojala underhuggare, Hideyoshi Toyotomi, som till slut enade Japan, vilket senare ledde till en ny historisk period, Edo-perioden.

Trots (eller kanske på grund av) sitt slutgiltiga misslyckande är Nobunaga en vanligt förekommande figur i tidigare nämnda populärkultur. Ofta framställs han som en ondskefull skurk, då han under sitt krigande utförde en del brutala handlingar. Han har naturligtvis också medverkat i diverse dator- och TV-spel, och bland dessa är nog de mest kända de i spelserien känd som just Nobunaga’s Ambition. Dessa spel är i huvudsak raka strategispel, där man kan välja att spela som Nobunaga eller som någon annan daimyō, och naturligtvis ska försöka sig på att erövra alla delar av Japan, både genom krig, lönnmord, och ibland diplomati. Det är ganska avancerade spel med en vanligtvis någorlunda seriös ton, där du måste hålla reda på många detaljer för varje län du styr över, till exempel styrkan på dina arméer, böndernas produktivitet och humör, skatteinkomster, personlig hälsa, relationerna till de andra länsherrarna, och så vidare. Perfekt att blanda med ett barnvänligt, lättfattligt RPG som Pokémon, med andra ord!

Av den lilla information som kommit ut om Pokémon + Nobunaga’s Ambition kan man dock anta att spelet inte bara är ett Nobunaga’s Ambition-spel med pokémontränare i stället för daimyō, hur lustigt det än skulle vara. I stället ser det ut att röra sig om ett strategi-RPG, i still med till exempel Fire Emblem, Shining Force eller Final Fantasy Tactics. Man flyttar alltså runt pokémons på en karta i turbaserad ordning och låter dem slåss mot motståndaren när de kommer nära varandra. Besegrar de en motståndare får de som vanligt XP, går efter ett tag upp i level, och utvecklas antagligen också till andra pokémons. Detta i sig verkar ju i sig egentligen inte vara någon speciellt konstig genre för pokémon, speciellt då de provat på andra genrer som ligger nära RPG innan (till exempel i Pokémon Mystery Dungeon eller i Pokémon Ranger). Det märkliga är som sagt snarare att placera Pokémon i en japansk historisk miljö i stället för i sin vanliga moderna värld. Och man undrar också om spelet över huvud taget kommer att släppas utanför Japan. Förvisso har västerlänningars intresse för den uppgående solens rike ökat en hel del på senare år, men det är ändå troligtvis få västerländska pokémonspelare som känner till Nobunaga, Toyotomi eller Sengoku-perioden, för att inte tala om alla de andra historiska japanska karaktärerna som medverkar. Och förvisso har en del av Nobunaga’s Ambition-spelen släppts utanför Japan redan på 80-talet till bland annat PC och NES, men de har knappast haft samma genomslagkraft, eller riktat sig till samma målgrupp, som Pokémon.

Nobunaga själv ska tydligen medverka i Pokémon + Nobunaga’s Ambition, och hans favoritpokémon är tydligen en Zekrom. Undrar om han kommer använda den för att begå seppuku?

Publicerat av Fredde

Vi drog oss även iväg till Tokyos grannstad Yokohama för att där hade vi läst att vi skulle kunna hitta ett riktigt PokéCenter. Det gjorde vi också! Gömt lite snyggt på översta våningen av en galleria låg en liten butik som inte alls såg ut som PokéCentren gör i spelen. Det såg mer ut som en butik som endast sålde poképrylar. Vilket det naturligtvis var. Det visste vi också, men man kunde ju hoppas. Butiken var, till skillnad från de flesta butiker jag stött på dittills, inte så stor och rymdes helt och hållet på en våning. På grund av dess storlek var utbudet faktiskt ganska smalt. Nästan varenda poképryl som såldes där hade att göra med de nya spelen och nästan alla små mjukisdjur och plastfigurer föreställde femte generationens pokémon. Det är naturligtvis inte fel men jag som hade hoppats på att kunna köpa med mig en Jigglypuff hem blev ganska besviken. Istället köpte jag det enda mjukisdjuret som föreställde en första generationens pokémon. Föga förvånande var det en Pikachu.  Längst nere på hyllan för t-tröjor med Black & White-motiv hittade jag dessutom en enda tröja från märket Pokémon 151 och deras vråltuffa vuxenkollektion. Lyckligtvis var den enda tröja de hade kvar också min personliga favorit, nämligen nummer 150 med sitt Mewtwomotiv (som för övrigt kan beskådas här). Den var nästan för liten men passar ganska bra ändå. Jag är huvudet längre än de flesta japaner jag stötte på i Tokyo men i PokéCentret var jag och Dawn inte bara huvudet utan snarare huvud, torso, mage och låren längre än alla andra då alla andra som var där var max tio år gamla och sprang runt våra knän medan vi försökte ta oss fram. Besvikelsen fortsatte även när jag väl tog mig fram till kassan och upptäckte att Nurse Joy tydligen inte jobbade där längre. Kassörskan som hade tagit hennes plats var dock mycket vänlig och packade ned mina varor i en stor plastpåse tillsammans med fyra stycken mindre påsar och ett par klistermärken och två stycken små biljetter som jag skulle använda i ett lotteri utanför själva butiken. Exakt vad jag skulle använda de fyra extrapåsarna till, speciellt med tanke på att jag bara köpte tre varor, visste jag inte men i lotteriet lyckades jag vinna två klistermärken till. Det var en bra dag. Bättre dock för ungen före oss som vann ett 3DS och ett Super Pokémon Scramble. Skitunge.

Efter att vi besökt butiken stannade vi för att lyssna på en skolbarnsorkester som spelade i gallerians lobby. Ett gäng tjejer från de äldre årskurserna började prata med oss och bad om att få ta en bild med oss och hoppades att vi skulle återkomma för att höra dem spela. Då försökte både jag och Dawn lite diskret dölja de stora plastpåsarna med Pikachu på som vi hade i händerna. Inte så mycket för att det var pinsamt utan snarare för att försöka undvika att se ut som de turister vi var. Vi lyckades inte.

Publicerat av Jönsson

Inte för att det är direkt lätt att låta bli att tänka på Pokémon här i Tokyo. För inte alls längesedan släpptes ju Super Pokémon Scramble i butik och den senaste Pokéfilmen (nummer 14, som tydligen är två filmer i ett) visas just nu på bio. På i princip varje tågstation sitter reklamskyltar för en tävling som låter barn (för mina språkkunskaper är på tok för begränsade för att delta) åka från station till station och samla stämplar föreställande olika pokémon. Tanken är, föga förvånande, att de ska samla allihop. Lyckligtvis rör det sig den här gången bara om en handfull stycken till skillnad från alla 649 stycken. Barnen verkar dock tycka om det väldigt mycket och det är väldigt kul att besöka en plats där pokémon verkar vara mainstream. Inte för att pokémon skulle vara något obskyrt och konstigt i Sverige men det är knappast så att man ser reklambilder på Pikachu som omber folk att vara artiga mot varandra i pendeltrafiken heller. Självklart är det inte förvånande att pokémon är mainstream här i franchisens hemland men för en svensk som ibland ”tvingats” spela sina spel i smyg är det avslappnande att se.

Mest på kul letade jag efter det beryktade senaste numret av Pokémon Special, en utmärkt adaptation av spelen i mangaform som jag läst många nummer av (genom att sno dem från Ande) och som jag lugnt kan säga är det bästa med hela franchisen förutom spelen i huvudserien. Som mest har jag funnit ett par begagnade nummer i en massiv bokaffär och inget annat. Mitt sökande fortsätter.

Planen är, för de som undrar (om någon överhuvudtaget letar sig hit längre det vill säga) att besöka ett riktigt PokéCenter och naturligtvis att gå och se den nya filmen på bio innan vi åker hem. Jag har ju vissa språksvårigheter men jag misstänker att jag kommer att kunna gissa mig till handlingen.

Publicerat av Jönsson

Som sagt, i mitt spelande av pokémonspelen och diskuterande av spelandet här på bloggen har jag funnit saker som jag inte är riktigt nöjd med. Ett av mina största problem med spelen är att trots att själva poängen med dem är att man ska samla på sig så många små monster som möjligt, ges det inga stora motivationer till att faktiskt göra det i spelen, annat än ”för att vi säger att du ska göra det”. Det är ofta faktiskt mycket lättare att koncentrera sig på sin starter-pokémon som efter bara minimalt grindande brukar kunna ta sig an det mesta som motståndarna kommer dragandes med. Och även om man säkert kan argumentera för att vissa situationer faktiskt kräver att man har sex stycken olika pokémon i sitt lag så är det desto svårare att hitta någon spelmekanisk anledning till att samla på sig alla 649 stycken som finns i spelen numera. I rättvisans namn är pokémon inte den enda spelserie som har det här problemet, bara för att ta ett exempel så samlar man i Fire Emblem-spelen på sig massor med soldater under spelets gång, men använder bara ett fåtal av dem under de faktiska slagen.

Låt mig förklara problemet genom ett annat spelexempel: I Mario-spelen finns det guldmynt som man kan samla på sig under spelets gång, guldmynt som kan finnas gömda på de märkligaste ställen. Det viktiga i sammanhanget är att om man samlar på sig 100 guldmynt så får Mario ett extraliv, vilket innebär att spelaren är motiverad att faktiskt leta efter mynten av en anledning annat än ”för att de finns där”, eftersom flera insamlade mynt innebär att man får en större chans att klara spelet. Men vad händer om man samlat ihop 100 pokémon? Inte ett skvatt, vad jag har sett. Så för att komma till det konstruktiva i min kritik, kunde det inte finnas någon bonus man får för varje ny pokémon i pokédexen? Kanske kan de pokémon man redan har bli starkare, kanske kan man få en liten belöning i form av något ovanligt föremål eller en summa pengar? Eller om man ska bli väldans radikal och omvälvande (vilket nya pokémonspel sällan brukar vara), kanske kunde man skippa hela systemet med xp för att öka på ens pokémons levels och i stället låta dem gå upp i level varje gång en ny pokémon läggs till pokédexen? Med 649 unika pokémon borde det väl vara mer än nog för att 6 stycken monster i ens huvudlag skulle kunna nå level 100 eller så? Men det kanske skulle vara lite väl nyskapande för traditionella fans.

Jag förnekar inte att det finns många pokémonspelare som tycker det är kul att samla monster bara för samlandets skull. Hela den här bloggen hade ju sitt ursprung i en ambition att Fånga Alla, inte för att bli bättre på spelet utan helt enkelt för att det är roligt. Men för mig och säker många andra spelare skulle nog spelserien bli mer intressant om det fanns någon spelteknisk motivation till fångandet, inte bara att Professor Oak säger åt en att göra det. Vem vet, kanske skulle det locka ännu fler nya spelare till serien?

Publicerat av Fredde

För tolv år sedan var det enda pokémonrelaterade man kunde hitta på nätet, förutom de få sakerna som stod på Nintendos hemsida, sidor som beskrev invecklade strategier för hur man bäst fångade Mew. Nu finns alltså Global Link och Dream World. Inte helt illa faktiskt. Jag provade Dream World på japanska när jag fick mitt japanska White men då jag behövde Dawns expertis för att överhuvudtaget kunna läsa vad som stod tappade jag snart intresset. Sedan stängdes Global Link ned och var borta ganska länge, mycket tack vare Tōhokujordbävningen för lite drygt en månad sedan. Nu är den dock uppe igen och sedan igår kan man besöka Dream World även på engelska.

Först måste man bara snacka med Fennel i Striaton City och få sin C-Gear. Sen måste man ha tillgång till en WiFi-uppkoppling. Sen måste man aktivera sin Game Sync i huvudmenyn (efter att man besegrat Elite Four såklart). Efter det aktiverar man sitt Global Link-konto på pokemon.com med hjälp av den kod man fick när man aktiverade sin Game Sync. Sen lägger man en av sina pokémon för att ta en tupplur. Sen klickar man på Dream World på hemsidan, lyssnar på Fennels instruktioner, ger sig ut på Island of Dreams, plockar upp berries och stöter på vilda pokémon. Med dessa leker man ett minispel och sedan blir de ens vän.

Puh!

Efter det går man till Tree of Dreams och väljer ut vilka av ens vänner man vill skicka till sitt DS-spel. Sen lämnar man drömön och loggar ut från Dream World, samtidigt som man väcker sin pokémon. När den väl är vaken (man väcker den i spelet också) hoppar man till det området som kallas Entralink (beläget i mitten av Unovas karta) med hjälp av sin C-Gear. Där vandrar man till Entree Forest och kollar läget lite. Väl där den pokémon du skickat från Dream World dyka upp. Du kastar den Dream Ball som plötsligen hamnat i din väska och sedan är den fångad. Busenkelt.

Skämt åsido är Global Link ett hyfsat roligt tillskott till spelen. PokéWalkern i all ära men den var inte speciellt avancerad och den såg faktiskt ut som en tamagotchi. På Global Link kan du i din ensamma nördighet utvidga din pokésamling i ett lagom tempo. Man får endast vara inloggad i en timme och de tillåter bara en vända om dagen. När en pokémon är utvald att vara din vän tillåts man  inte inträde till drömön igen förrän nästa dag. Kan vara rätt skönt faktiskt.

Publicerat av Jönsson

Lyssna på det här:

http://bambuser.com/channel/Pkmn/broadcast/1387786

Som en liten bonus är här klippet från det gamla SVT-programmet Sajber som omnämns i casten:

Publicerat av Fredde

http://static.bambuser.com/r/player.swf?vid=1300754

Avsnitt 1 – Ande och Fredde leder programmet. Dawn och Jönsson tävlar.

http://static.bambuser.com/r/player.swf?vid=1300824

Avsnitt 2 – Jönsson och Dawn leder programmet.  Ande och Fredde tävlar.

Vi hade grymt roligt när vi gjorde dessa två avsnitt. Att skriva kluriga frågor och sedan låta sina vänner gissa var både roligt och klurigt på sitt eget sätt.

Publicerat av Jönsson

Mew väntar till sista da’n

med att klä sin julegran!

Dagens Julnöt

Sant eller falskt?

Mew har det kortaste namnet av alla pokémon.

Rätt svar på gårdagens nöt var Tyrogue.

Än en gång har vi lånat bilden från användaren mew-at-heart på DeviantArt.

Publicerat av Jönsson