Vill bara påminna om vår nya häftiga funktion på pkmn.se, PCG – Pkmn Catching Game. Där kan man fånga Pokémon online, utveckla, levela upp och byta med andra. Om ni inte redan hänger där, så är det hög tid att registrera sig!

Publicerat av Ande

Pokémon är slaveri. Så är det bara. Slaveri med olika klasser av slavar. Vissa är bra på vissa saker och vissa är bra på andra. Vissa är dock helt värdelösa (läs; Magicarp). Pokémon går i grund och botten ut på att vandra runt och fånga slavar. En Pokémon-tränare gör aldrig något själv men får beröm när hans slavar vinner.

Jag läste filmvetenskap i ett år och en av de värsta sakerna jag visste var när vi började analyser sönder filmklipp bara för att vi inte hade något bättre för oss. Ibland är en pipa bara en pipa och Walt Disney’s Three Little Pigs kanske inte är Ku klux klan-propaganda. Man ska inte läsa för djupt in i saker. Pokémon/slaveri-argumentet är ett utmärkt exempel på detta men eftersom det har hänt flera gånger att Pokélaget har diskuterat det på våra PokéLAN tänkte jag ta upp det. Ja, Pokémon fungerar i grund och botten som spelaren slavar. De hjärntvättas när de, mot sin egen vilja, fångats i en Pokéboll och arbetar sedan glatt för att hjälpa sin nye herre fånga fler.

Animén löste det hela rätt snygg genom att låta alla huvudkaraktärer älska sina Pokémon och ständigt behandla dem sin sina likar. Ash måste ju dessutom visa sig värdig innan Pikachu ens tycker om honom. Att Brock och Misty tycker om sina Pokémon är ju en given, men till och med Jessie och James hyser ju varma känslor för Arbok och Weezing. De som behandlar Pokémon som slavar i animén är alltid onda (fast jag är säker på att även Giovanni skulle bli ledsen om hans Persian försvann). De är tjuvskyttar eller dåliga tränare som måste besegras av hjältarna. Så ska det vara.

En del saker måste man helt enkelt acceptera. Pokémon verkar inte ha något emot att leva i en värld där de kan fångas och användas som redskap. Pokémon är förlåtande varelser.

Jönsson hade behandlat alla sina Pokémon som likar och älskat dem innerligt… såtillvida det inte var en Bibarel.

Publicerat av Jönsson

Världens viktigaste man?

År 2001 lyckades användare på det japanska internetforumet 2ch rösta fram sångaren och TV-personligheten Tashiro Masashi som Person of the Year i tidningen Time. Med hjälp av hemgjorda skript som t ex Tashirokanonen (Tashiro-hō, 田代砲) och Supertashirokanonen (Chō Tashiro-hō, 超田代砲) blev Tashiro uppskjuten till en bekväm förstaplats. Supertashirokanonen var till och med så kraftfull att Times servrar krashade.

Efter att bluffen avslöjats blev Tashiro borttagen från omröstningen, som senare vanns av Rudy Giulani, New Yorks borgmästare under 11 september-attackerna.

Vad har då detta med Pokémon att göra? Jo nyligen, i samband med premiären för den senaste Pokémonfilmen, fanns det en omröstning på japanska Yahoo för att fastställa vilken Pokémon som är den mest populära. I vanliga fall skulle Pikachu gå iväg med segern i en sådan här omröstning utan någon större ansträngning, men så blev inte fallet den här gången. Efter att alla röster räknats blev istället resultatet följande:

Bättre lycka nästa gång, kompis!

1. Magnemite (49%, 3420680 röster)
2. Magnezone (14%, 982107 röster)
3. Shieldon (13%, 918796 röster)
4. Pikachu (11%, 760234 röster)
5. Croagunk (5%,　351879 röster)

Det är väl bara att gratulera Magnemite till segern! Om ni följer den här länken kan ni ladda ner ett skrivbordsunderlägg med den otippade vinnaren tillsammans med Shaymin och Giratina.

Publicerat av Argelius

Från Pokémonmangan.

Publicerat av Ande

Jag heter Jönsson och jag är en pokén00b.

Jag har inte alltid varit en pokén00b. En gång i tiden var jag en riktig pokémaniac. Jag kunde alla 151 och hade fångat 150 av dem. Min kusin hade Pokémon Blue. Jag köpte Pokémon Red. En hel sommar passerade. Det var ett bra år.

Pokémon försvann sakta in bland all osorterad nördkunskap som bor i mitt bakhuvud och jag kunde titta tillbaka på mina Pokémon och le nostalgiskt. Sedan hände något. En morgon vaknade jag och upptäckte att de 151 pokémon som jag kände till endast var toppen av ett isberg. Det fanns 342 stycken till! Jag var nära att ge upp men istället fick jag hjälp. Två av mina vänner var på ett uppdrag. De skulle fånga allihop. Jag fick lära mig från början igen. Mycket hade jag redan glömt men några gamla trick fanns kvar i rockärmen. Detta gjorde mig oumbärling när det gällde att levla och utveckla Andes pokémon när han själv var upptagen med att fånga pokémon jag aldrig hade hört talas om i andra spel. När tiden kom köpte jag ett Nintendo DS. En kort tid senare fick jag Pokémon Diamond i födelsedagspresent av Ande och Argelius. Jakten är igång igen.

Hur fan utvecklar man med happiness!?

Publicerat av Jönsson

Röd, blå och sedan gul.

Guld, Silver och sedan Crystal.

Ruby, Sapphire och sedan Emerald.

Diamond, Pearl och sedan… ????

Enligt serebii.net så kommer det komma ett tredje Pokémonspel till DS i år. Vi i Europa kommer troligtvis att få vänta till år 2009 men spännande är det iaf. Vad kommer det kallas? Platina, Opal eller något annat? Kolla in länken själv:

http://www.n-europe.com/news.php?nid=11706

Kanske det ser ut så här?

Från de tidiga avsnitten i TV-serien var Pidgeotto en av Ashs Pokémon och det var också den första han fångade. Men när serien skulle introducera de nya Guld och Silver-monstren, fick Pidgeotto ta farväl då det inte fanns plats för honom mer. Pidgeotto fick ett fint hej då-avsnitt tycker jag, men jag ska inte spoila om någon inte sett det ännu.

Pidgeotto är en Pokémon man inte skulle brytt sig särskilt mycket om om det inte var för serien. En mellanutveckling är sällan särskilt populär (se bara på Ivysaur, ingen gillar Ivysaur) men Pidgeotto tog sig rakt in våra hjärtan med sin distinkta attacker och man visste alltid när det var dags för Pidgeotto att göra entré. Tråkigt att han fick lämna, men det ska ju göras rum för alla. I nästa Poképrofil ska jag ta upp den Pokémon som jag gillade mest bland de Ash fångade.

Min egen relation till Animé-serien är god. Jag spenderade många timmar framför tv:n när jag var mindre. På sommaren främst eftersom man inte gick i skolan då. På Danska TV2 hade de kommit längre än Sverige så därför är jag mer uppväxt med de danska rösterna i Pokémon än de svenska. Båda länderna tycker jag gör en skaplig dubb.

Nu har jag halkat efter rejält, senaste avsnittet jag såg, var när Ash precis börjat sin Johto-resa och jag måste säga att det sög rätt hårt just då. Fruktansvärt tråkigt faktiskt. Jag vet inte om jag någonsin kommer se mer på serien, men det verkar som om serien tar sig efter Johto-league, så jag ska försöka kämpa.

De fyra första filmerna har jag dessutom sett och de har varit ganska bra. Min favorit av de är Pokémon 4ever som jag tyckte var en höjdare. Men överlag har jag inte sett särskilt mycket av Pokémonanimén, så om ni någon gång undrar varför jag inte skriver mer om serien är det pga av att jag inte kan särskilt mycket om den…

Vi har blivit bortskämda i över 10 år med nya Pokémonspel vart 3:e år ca, men hur länge kan detta hålla på? Kommer Pokémon någonsin att dö ut? Kanske, kanske inte, men jag tänkte ändå ge mig på att försöka lista två argument, för och mot, om varför spelen kommer att bli odödliga respektive dödliga inom ett kortsiktigt perspektiv, låt oss säga en 10-årsperiod.

Dödliga:
*Människans hjärna – Alla kan inte lära sig namnen på hur många Pokémon som helst och 500 är faktiskt redan att ta i. Att släppa spelserie efter spelserie men 100 nya Pokémon i varje spel är omöjligt i längden, så någon gång måste det ta stopp. Den dagen den kommer en ny spelserie, men det inte finns möjlighet att fånga nya Pokémon kommer många spelare att avstå. Varför fånga alla igen?
*Arceus – Hur ska man kunna toppa Arceus? Vad är större än en Pokémongud? Den sista Pokémonen i varje Pokédex har varit den mest exklusiva, men Arceus går inte att slå utan att förlöjliga det hela.

Odödliga:
*Kult – Pokémon har klarat sig tillräckligt länge för att folk ska komma ihåg det och i framtiden kommer de gamla spelen att bli kultförklarade. På så sätt kommer det aldrig att dö.
*Andra spelgenres – Pokémon Ranger är ett försök, men jag tror det krävs en ny inriktning för att folk ska fortsätta köpa. En fortsättande storyline hade varit en idé t.ex. som har fungerat på många spelserier, exempelvis Metal Gear-spelen. Det krävs något annat än 100-150 nya Pokémon i varje spel som ska få folk att vilja köpa det och jag tror det är fullt möjligt att detta kommer ske.

Vad tror ni själva?

Så är bestämt!

Mitt Pokémonliv började i samband med att Pokémon Röd och Blå nådde Sverige för en herrans massa år sedan känns det som. Jag köpte ett Gameboy endast för att kunna spela de här spelen. Och alla spelade Pokémon då, så det var lätt att byta till sig de man inte kunde få. Mew lyckades jag aldrig få tag på dock, men annars hade jag alla 150 stycken.

Pokémon Guld och Silver spelade jag inte alls lika mycket när det kom, Pokémon var långt ifrån häftigt då i min åldersgrupp så av den anledning blev det inte att man lade ner ett lika stort intresse i spelen. Det var strax efter att Ruby & Sapphire kom till världen som spelsuget tog fart igen, både hos mig själv och bland mina vänner och sedan dess har jag spelat flitigt. Hjärntvättad av frasen ”Måste fånga allihop”, har jag knegat på och är fast bestämd att fånga alla, givetvis utan att fuska. Just nu är i fullt sjå med att fånga alla på Pokémon Diamond. För tillfället har jag endast 193 stycken, men jag har varit upptagen med mycket annat. Spana in min lista över de jag hittills fångat!

Många timmars spelande har gått åt till att få Ho-Oh i Pokémon Colosseum, vilket var ett väldans slitande. Spelet i sig var jag inte heller särskilt förtjust i då tempot kändes alldeles för långsamt. Ni som har spelat det vet säkert vad jag talar om.

Så i den här bloggen kommer jag dokumentera hur jag fångar alla 150… nej 251.. nej jag menar 390… 493 stycken Pokémonmonster! Får bara hoppas att det inte hinner dyka upp fler innan jag hinner nå mitt mål.

”Den suger på Bulbasaurs lök!”