Att nöja sig med Silver

Där stod jag vid en busshållplats och väntade på bussen, lyssnandes på en podcast och funderandes på livet i allmänhet när jag plötsligt fick en ofrånkomlig tanke: Jag borde pröva den andra pokémon-generationen. Kanske var det utannonserandet av Pokémon Black och White, kanske var det för att jag inte spelat på mitt kära Game Boy Advance SP på ett tag, eller kanske var det helt enkelt en fjäril i Sydamerikas djungler som fladdrat med vingarna på just det sätt som ledde till att jag fick ett plötsligt och oförklarligt behov av att spela ett visst spel. Det skulle inte ha varit första gången.

Så nu när det var beslutat kom nästa fråga: Vilket generation II-spel skulle jag välja? Först uteslöt jag de nya DS-versionerna HeartGold och SoulSilver då jag ville ha den ursprungliga varan så som den var när generation II först dök upp. De nya versionerna har tydligen ett flertal nya funktioner tagna från generation III och IV, och jag vill helst bara använda dessa när jag kommer till de generationerna. Jag föredrar för det mesta att spela originalversioner av spel i stället för remakes, då det är lättare att se utvecklingskedjan mellan spel och uppskatta element som i dag kanske inte är så värst intressanta, men som var revolutionerande när de var nya.

Nu fanns det alltså tre spel att välja på: Pokémon Silver, Pokémon Gold och Pokémon Crystal. Av liknande skäl som de ovan valde jag bort Crystal då det var en uppdaterad version och jag ville ha den äldsta möjliga versionen. Jag tror inte att Silver och Gold har några fullständigt katastrofala buggar som gör dem sämre än Crystal. Valet var alltså i princip likadant som det säkert var för många unga pokémonentusiaster år 2001: Guld eller Silver?

Vid det här laget är det egentligen bara en fråga om en smaksak, spelet är ju i princip desamma med bara några små detaljer som skiljer dem åt. Så till slut valde jag Silver. Varför? Den första anledningen var för att jag ville fortsätta på det ”blåa” temat som jag haft med pokémon-spel hittills, alltså för att de tidigare pokémon-spelen jag spelat var Pokémon Blue och Pokémon Mystery Dungeon: Blue Rescue Team. Pokémon Gold har ju en röd/grön/gul fågel på framsidan medan silver har en vit/blå varelse. Jag medger att det är en långsökt förklaring, men någon anledning måste man ju ha. Den andra, kanske mindre viktiga anledningen var för att jag faktiskt tycker att Lugia är snyggare än Ho-Oh. Jeremy Parish har rätt, Ho-Oh ser ut som en frukostflingemaskot medan Lugia ser ut som en strömlinjeformad slutboss från ett Final Fantasy-spel. Jag vet vilken jag föredrar.

Och idag anlände alltså Pokémon Silver. Först blev jag lite fundersam när jag öppnade förpackningen och fann att spelkassetten såg helt vanlig och grå ut. Men när jag tog den i handen såg jag att den glittrade… av silver.

Publicerat av Fredde Fredde

Annonser

~ av Fredde på april 15, 2010.

2 svar to “Att nöja sig med Silver”

  1. Du kommer få en kul tid med Silver vill jag lova.

  2. JaJag håller med – Lugia ser bättre ut än Ho-Oh, men jag är med offensiv än defensiv… :O

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: