Varför jag gillar regioner

En sak som jag insett skiljer pokémonspelen från många andra RPG:n är utformingen av spelvärlden. Just nu håller jag på att spela Pokémon Silver, och jag blir imponerad av ett så till synes obetydligt faktum som att när jag tar det första steget utanför New Bark Town börjar genast ett nytt musikstycke spelas. Mer specifikt är jag imponerad över att musiken i princip är den enda indikationen på att jag nu är utanför stadens gräns, jag kan fortfarande se just den stigen som leder till staden och behöver bara ta några steg på den för att se staden igen. Som sagt, det kan tyckas obetydligt, men det är faktiskt ytterst få japanska konsolspel i RPG-genren som är utformade på det här viset. Allt som oftast så har spelen en världskarta med små ikoner eller dylikt som indikerar var städerna är, och går man på dessa transporteras man till en ny karta med själva staden. Problemet med detta är att världen ofta känns märkligt liten om man tänker efter. På sin höjd kanske det finns runt 10-20 städer plus lite små stugor och ett gäng grottor utspridda över ett flertal kontinenter, vilket är färre än antalet städer i ett typiskt land i våran egen värld, eller till och med i ett landskap.

Men pokémonspelen utspelar sig inte på en världskarta, utan i regioner, vilka i princip kan ses som landskap eller på sin höjd länder. Så det känns lite mer naturligt att man besöker en sisådär 10 städer eller så under spelets gång, och det känns också naturligt att man inte behöver zooma ut kartan varje gång man lämnar en stad för att symbolisera att karaktärerna reser långa sträckor för att komma till nästa stad, utan spelet kan i princip alltid kan hålla sig till samma skala. På sätt och vis liknar det actionspel som till exempel The Legend of Zelda eller västerländska RPG:n som Baldur’s Gate, som ju inte heller utspelar sig i en hel värld utan i ett specifikt land eller område.

Att spelen har samma konstanta perspektiv gör också att man får lättare att leva sig in och bry sig om världen den utspelar sig i, då den aldrig blir för abstrakt och gör att man känner sig som en avlägsen observatör. Det bli lättare att känna att man är Red eller Nathan eller Dawn eller en egenhändigt namngiven karaktär, och att man ser allt som denna karaktär upplever på sina äventyr för att Fånga Alla och bli den bäste pokémontränaren.

Publicerat av Fredde Fredde

Annonser

~ av Fredde på augusti 9, 2010.

2 svar to “Varför jag gillar regioner”

  1. Hur långt har du kommit i Silver? Sugen på att besöka Hoenn också?

  2. Inte så fasligt långt, jag har i princip kommit utanför New Bark och slagits mot rivalen för första gången, dvs. så långt jag kom förra gången innan jag blev distraherad av något annat spel.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: